Extremt korkat beslut

Jag har alltid varit lite av en klätterapa och i går följde jag med Jon och Anton till Billingen för att klättra på riktigt. Det var länge sedan jag var så trött efter en träning som jag var i går. Och det tog inte lång tid innan armarna var helt slut. När jag vaknade på morgonen kände att min kropp inte var helt hundra. Det var något som inte riktigt stod rätt till men det spelade ingen roll för mig, jag ville klättra. Extremt korkat beslut.

Jon hade berättat för mig att det brukar vara ganska kallt i lokalen om man är först. Lyckligtvis var vi inte först och jag hörde hur värmefläktarna blåste. "Fan vad gött", tänkte jag men efter en någorlunda uppvärmning var det fortfarande kallt men jag kunde inte låta bli att klättra lite. Jag var bara tvungen. Jag har ju längtat efter det här i flera veckor och så ska jag låta bli att klättra för att det är lite kyligt i lokalen? Nej, så fungerar inte jag. Jag måste klättra. Extremt korkat beslut... igen.

Efter ca. två timmar åkte vi hem igen. Mina fötter var totalt nedfrusna och mina armar var stela som pinnar. Jon hade varnat mig för "kallpuls" (kommer inte ihåg om det verkligen heter så) som gjorde att musklerna i armarna blir stela och det går inte röra sig ordentligt. Jag tror jag fick det efter 20 minuter. När jag kommer hem känner jag hur frossan biter tag i mig, fötterna är bortdomnade, jag kan inte andas genom näsan och jag mår allmänt kasst. Jag hoppar in i duschen för att värma mig. Återigen, extremt korkat beslut. Resten av dagen låg jag hemma i feber.